Det finns ett slags mellanrum som vi sällan pratar om. Det är inte ett rum man går in i fysiskt, utan något man upplever inuti – tystnaden som uppstår precis mellan inandningen och utandningen.
Det där lilla ögonblicket då inget händer, men allt finns.
Jag stötte på det första gången under en meditationsövning för många år sen. Det var en helt vanlig måndag. Jag hade bokat en drop-in-stund hos en meditationslärare jag knappt kände till, mest för att jag var för trött för att göra något annat.
Vi satt i en ring. Tysta. Inget märkvärdigt. Inga stora insikter. Men så sa hon:
“Lägg märke till pausen mellan in- och utandning. Där bor du.”
Jag minns att det sköljde över mig som en varm viskning.
Där bor du.
Tystnaden vi flyr ifrån
De flesta av oss är inte vana vid tystnad. Vi fyller våra dagar med ljud – samtal, musik, scrollande, tankar. Ibland för att vi är rädda för vad vi ska höra om vi stänger av. Och det förstår jag.
Jag var likadan.
För mig var tystnaden länge hotfull. När allt blev stilla kom rastlösheten, oron, de där gamla tankarna jag lagt locket på. Jag kunde känna pulsen stiga bara av att sitta tyst. Det var som om kroppen inte visste vad den skulle göra utan stimulans.
Men med tiden, och mycket övning, började jag upptäcka något annat.
Tystnaden var inte tom. Den var full.
Full av möjlighet. Full av sanning. Full av mig.
Ett annat sätt att lyssna
När man börjar vistas i de där små pauserna, märker man att det går att lyssna på ett annat sätt. Inte med öronen, utan med närvaron. Med kroppen.
Jag märkte hur jag började uppfatta nyanser i mig själv – små rörelser, impulser, längtor. Inte som starka rop, utan som viskningar. Det var som att jag återfick kontakten med något jag glömt bort, något som alltid funnits där men drunknat i vardagens brus.
Jag tror att många av oss går omkring med ett konstant brus inom oss. Inte för att vi vill, utan för att vi aldrig fått lära oss att det finns något bortom det.
Om du är nyfiken på hur andningen påverkar hjärnan, kroppen och vår emotionella hälsa, rekommenderar jag den här översikten från Greater Good Science Center vid UC Berkeley. Den är vetenskapligt grundad men lätt att ta till sig.
Jag mötte mig själv
I en av de längre meditationerna jag gjorde under en tyst retreat i Dalarna hände något jag aldrig kommer att glömma. Jag satt där, mitt i skogen, med bara mitt eget andetag som sällskap. Det var kallt, tyst, lugnt.
Och så, i pausen mellan två andetag, kände jag plötsligt något jag inte kände igen:
Jag kände mig hemma.
Inte i huset jag bodde i. Inte i rollen jag hade. Utan i mig själv.
Det var som att jag kom hem efter en lång resa, och någon stod där och sa:
“Du har alltid varit här. Jag har bara väntat på att du skulle lyssna.”
Det är svårt att sätta ord på det, men det förändrade något i mig. Jag blev mer varsam efter det. Mer stilla. Inte alltid utåt, men inuti.
Hur du hittar till mellanrummet
Du behöver inte åka på retreat för att hitta de där små stilla stunderna. De finns överallt, om du vet vad du letar efter.
Här är ett enkelt sätt att börja:
- Sätt dig ner, gärna i tystnad, men det funkar även på bussen eller i parken.
- Andas in långsamt. Följ hela vägen in.
- När andetaget är klart – pausa. Lägg märke till det lilla rummet mellan andetag.
- Andas ut. Gör det långsamt. Och känn igen pausen som följer där också.
Du behöver inte förändras, förbättras eller förstå något. Det räcker med att du märker att du är där.
En sista tanke
Vi letar ofta efter svar utanför oss. I böcker, i poddar, i andra människor. Och visst, vi kan lära oss mycket så.
Men ibland finns det vi söker redan i oss. I pauserna vi försöker undvika. I tystnaden mellan två andetag.
Det är där jag hittade hem till mig själv.
Kanske hittar du något där också.
Vi hörs snart igen.
/ Peter
No responses yet