Det finns dagar då kroppen känns som bly. När ögonlocken är tunga redan vid frukost och hjärnan surrar som ett gammalt kylskåp. Dagar då man scrollar lite för länge, svarar lite för kort, glömmer varför man gick in i ett rum.
Jag har haft många sådana dagar.
Och det märkliga är – de kommer ofta just när jag borde må “som bäst”. När allt rullar. När kalendern är full av roliga saker. När inget egentligen är fel. Men kroppen viskar något annat. Och om jag inte lyssnar, börjar den snart skrika.
Trött men tacksam. Det är så jag ofta känner mig.
Och jag tror att det går att vara båda.
Världen går inte långsamt längre
Vi lever i en tid där vila nästan blivit ett motstånd.
Allt är uppkopplat, alltid tillgängligt, alltid på. Och vi är mitt i det – med notiser, intryck, förväntningar. Till slut tappar vi förmågan att känna efter.
Det blir nästan som en drog – att vara upptagen. Att ha mycket att göra blir en identitet. Och så fort vi sätter oss ner med en kopp te och ingen plan, smyger rastlösheten fram som en oinbjuden gäst.
Men vila är inte lathet. Det är inte att ge upp.
Det är att ge kroppen och sinnet vad de behöver för att kunna fortsätta.
Precis som att vi andas ut efter att ha andats in, behöver vi vila efter att ha givit.
Hur jag började hitta tillbaka till vilan
Jag hade länge svårt att vila. Inte fysiskt – jag kunde ligga på soffan. Men inombords var jag i full gång. Tänkte, oroade mig, planerade. Det var inte förrän jag började öva på att vila medvetet som något förändrades.
Det började med små saker:
- Stänga av alla skärmar en timme innan jag la mig.
- Läsa något långsamt – inte för att lära mig, utan bara för känslans skull.
- Gå utan mål. En promenad där jag inte skulle “hinna med” något.
Jag märkte att något mjuknade inom mig. Jag blev inte mindre trött, men jag blev snällare mot min trötthet.
Om du vill läsa mer om varför vila inte är en lyx utan en biologisk nödvändighet, rekommenderar jag den här artikeln från Harvard Health Publishing. Den påminner oss om hur vila påverkar både vår mentala hälsa och vår fysiska återhämtning.
Tacksamheten som förändrade allt
Något jag började göra när jag var som mest utmattad var att skriva ner tre saker varje kväll som jag var tacksam för.
Inte stora saker. Inte livsomvälvande.
En kopp kaffe i tystnad.
Ett sms från min syster.
Doften av regn genom det öppna fönstret.
Det låter kanske enkelt, men det förändrade mitt fokus.
Istället för att hela tiden tänka “Jag borde göra mer”, började jag tänka “Tänk att det här redan finns.”
Och det gjorde mig inte mindre trött – men det gjorde min trötthet mer hanterbar.
Mjukare. Nästan vacker, vissa kvällar.
Vila som motstånd
Jag ser vila som en form av stilla uppror.
Mot kraven, farten, pressen att alltid vara “på gång”.
Att våga vara långsam i en snabb värld är ett slags mod.
Att säga “nej tack” till det som tömmer dig, och “ja tack” till det som fyller dig – det är en seger.
Det är det Victory Canteen handlar om.
Inte segrar som mäts i prestation, utan i stillhet. I att välja med omsorg.
I att våga vila, även när ingen annan gör det.
Till dig som känner igen dig
Om du läser det här och känner igen dig – om du är trött, utmattad, eller bara lite trög i tanken just nu – så vill jag säga:
Du är inte ensam.
Du behöver inte orka allt.
Du får vara både trött och tacksam.
Kanske är det i just den kombinationen som livet blir verkligt.
Och kanske, om vi vilar tillsammans, börjar något nytt växa där vi är som allra mjukast.
Vi ses i nästa inlägg.
/ Peter
No responses yet