Jag ska vara ärlig: första gången jag hörde talas om reiki fnissade jag lite inombords. Det lät flummigt. Vagt. Nästan som något från en gammal självhjälpsbok som glömts kvar i en vindskupa från 90-talet.
Men livet har en märklig förmåga att leda oss till precis det vi behöver, ofta när vi minst anar det.
För mig var det efter en lång period av utmattning, inre trassel och en känsla av att vara avstängd från mig själv. Jag hade prövat det mesta: terapi, meditation, vila, promenader. Allt hjälpte, men något saknades. Det var som att kroppen visste något som huvudet inte kunde förstå.
Det var då reiki dök upp. Inte som en lösning, utan som ett erbjudande. En bekant som utbildade sig inom det frågade om jag ville testa.
Jag sa ja – mest för att vara snäll. Men något hände.
Vad är reiki, egentligen?
Reiki är en japansk behandlingsmetod där man arbetar med kroppens energisystem. Det handlar om att överföra livsenergi genom handpåläggning eller på distans, för att stimulera kroppens egen förmåga att läka, balansera och släppa spänningar.
Det låter kanske abstrakt – och det är det också.
Men det betyder inte att det inte fungerar.
Det handlar inte om magi. Det handlar om närvaro. Om kontakt. Om ett slags språk bortom orden.
Reiki är inte något man “tror på” i klassisk mening. Det är något man känner. Och just det – att få känna sig hållen, om så bara av två varma händer och ett lugnt andetag – kan vara ovärderligt.
Om du vill läsa mer om den vetenskapliga bakgrunden till reiki och dess användning i modern vård, rekommenderar jag den här artikeln från Cleveland Clinic. Den ger ett balanserat perspektiv, särskilt för dig som är nyfiken men skeptisk.
När något mjuknade
Under min första session låg jag stilla på en massagebänk i ett rum med tända ljus. Behandlaren lade varsamt sina händer över mitt bröst, mitt huvud, mina ben. Ibland rörde hon inte ens vid mig. Men jag kände något.
Inte en kraft. Inga blixtar eller visioner.
Men värme. Och en plötslig, oväntad känsla av trygghet.
Det var som om kroppen, efter att ha varit i kamp så länge, äntligen fick släppa taget. Och när den gjorde det, kom tårarna. Inte av sorg. Utan av lättnad.
Efteråt var jag trött. Men klar.
Som efter en riktigt god sömn, eller ett samtal där man fått vara helt sig själv.
Reiki som vardagspraktik
Idag är reiki en del av mitt liv. Inte varje dag, inte alltid i fulla sessioner, men som en påminnelse:
Att kroppen vet.
Att stillheten bär svar.
Att läkning inte alltid är logisk – men ändå verklig.
Jag använder det som stöd när jag känner mig ur balans, när jag är sjuk, eller bara när jag behöver landa. Ibland behandlar jag andra. Men oftast är det bara jag, mina händer, och min andning.
Det är inget märkvärdigt. Men det är helande.
Du behöver inte förstå allt
Jag vet att många har svårt för det som inte kan bevisas i grafer och tabeller. Det förstår jag. Jag har själv varit där. Men vi är inte bara intellekt. Vi är känsla, energi, närvaro, kropp.
Reiki är ett sätt att lyssna in det som pågår där.
Ett sätt att bli vän med sig själv, utan krav.
Och ibland tror jag det är just det vi behöver. Inte fler metoder. Inte fler svar. Utan en stunds vila i det som bara är.
Avslutningsvis
Jag trodde inte på reiki. Men reiki trodde på mig.
Eller snarare: min kropp visste innan jag själv gjorde det, att jag behövde någonting mjukare. Någonting stilla. Någonting varsamt.
Och i det mötet – mellan energi och verklighet – hittade jag tillbaka till något jag glömt:
Mig själv.
Vi ses i nästa inlägg.
/ Peter
No responses yet