Det tog mig flera år att förstå det här: styrka är inte alltid det vi tror. Den ser sällan ut som de där polerade versionerna vi matas med – den hårda, obevekliga, superproduktiva. Den som aldrig tvekar, aldrig viker ner sig, aldrig pausar.
Jag trodde länge att det var den sortens styrka jag behövde odla. Att jag skulle orka lite till, prestera lite mer, känna lite mindre. Men det gick förstås inte i längden. Och när jag till slut inte orkade längre, när kroppen började viska – sedan skrika – att det var nog, då tvingades jag se på styrka med nya ögon.
En annan sorts styrka
Styrka, har jag lärt mig, kan vara att våga säga “jag behöver hjälp”.
Det kan vara att tillåta sig att vila. Att stänga av telefonen. Att dra sig undan utan att be om ursäkt.
Det kan vara att vakna en söndag med känslan av att hela världen ligger för tungt över bröstet – och ändå kliva upp, dra på sig mjukisbyxorna och gå en långsam promenad runt kvarteret.
Det är inte storslaget. Inte dramatiskt. Men det är styrka.
Den sortens styrka som inte behöver synas för att vara verklig.
Jag tror att vi behöver prata mer om den. Om den tysta, inre styrkan. Den som växer långsamt. Den som kommer när vi tillåter oss att bara vara.
Andetaget som räddar
Jag minns en period då jag kände mig överväldigad nästan varje dag. Allt kändes för mycket: jobbet, ansvaret, tankarna. Jag försökte andas, men det kändes som om luften inte nådde ner i lungorna. Det var som om något höll fast mig precis under ytan.
En vän till mig, som jobbar med traumamedveten närvaro, sa:
“Släpp taget om tanken att du måste ha kontroll. Börja med att andas.”
Jag vet att det låter banalt. Men det förändrade faktiskt något. Jag började varje morgon med ett enda medvetet andetag. Ett som jag följde hela vägen in, och hela vägen ut.
Inte för att bli bättre, inte för att prestera, utan för att överleva. Och där någonstans började något långsamt vända.
Om du vill läsa mer om hur andetaget påverkar nervsystemet, rekommenderar jag den här artikeln från Mindful.org. Den går igenom varför andningen är en så grundläggande men ofta underskattad nyckel till välmående.
Du får släppa taget
Det kanske låter motsägelsefullt, men ibland är det starkaste vi kan göra att ge upp. Inte livet. Inte hoppet. Men kontrollen. Kraven. Farten.
Jag har själv brottats mycket med den rösten inom mig som säger att jag borde vara mer. Göra mer. Orka mer. Men det är en röst som ofta inte kommer från mig – den är inlärd. Från samhället, från prestation, från gamla mönster.
Att släppa taget om den rösten är inget man gör över en natt. Men det börjar med att man lyssnar. Och kanske, för första gången på länge, säger:
“Jag hör dig. Men jag väljer att inte lyda.”
Vad händer om vi vilar?
Det är en fråga jag ofta ställer mig själv: Vad händer om jag inte gör någonting just nu? Vad händer om jag stannar upp istället för att rusa vidare?
Svaret är inte alltid lätt. I början kan det kännas obekvämt. Rastlöst. Till och med skrämmande. Men efter ett tag händer något. Stillheten blir mindre hotande. Tystnaden mindre tom. Och så plötsligt upptäcker man att det finns ett liv där också – i mellanrummen. I det som inte är planerat, presterat eller perfekt.
Kanske är det där vår verkliga styrka bor.
Avslutande tanke
Om du känner dig trött just nu, eller bara lite sliten inifrån, så vill jag säga det här till dig:
Du behöver inte vara stark hela tiden. Du får vara svag, trött, vilsen.
Du får andas, vila, känna efter.
Och kanske, bara kanske, är det precis där som något nytt får börja växa.
Vi ses i nästa inlägg.
Och tills dess – glöm inte att andas.
/Peter
No responses yet