Category: Uncategorized

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit på en köksstol, stirrat tomt ner i kaffekoppen och tänkt: Vad är det för fel på mig?
Det där gnagande, lågmälda tvivlet som kommer när energin inte räcker till, när orken är slut men kraven fortsätter.
Men jag har lärt mig en sak som förändrade allt:
Det är skillnad på att vara trött – och att vara trasig.

Och du, som läser det här just nu: kanske är du inte sönder. Kanske är du bara trött.

När tröttheten lurar oss

Trötthet kan vara lömsk. Den kommer inte alltid som ett tydligt behov av sömn. Ibland kommer den som rastlöshet. Som irritation. Som känslan av att man inte räcker till, oavsett vad man gör.

Och när vi är trötta länge nog börjar tankarna förändras. Vi tror att det är oss själva det är fel på.
Inte på rytmen. Inte på kraven.
Inte på att vi kanske aldrig får vila riktigt.

Men trötthet är inte ett karaktärsdrag. Det är ett tillstånd.
Och det går att möta – om vi vågar lyssna på vad kroppen viskar.

Att inte pressa sig över kanten

Jag vet att det är lätt att säga: vila.
Men svårt att göra det. Speciellt i ett samhälle där pauser ofta ses som lathet, och där prestation är den valuta som räknas.

Men vi måste hitta ett annat sätt att vara människa.
För vad händer annars?

Vi bränner ut oss. Vi tappar bort oss själva. Vi glömmer hur det känns att vakna och inte känna tyngd över bröstet.

Och det är inte ett personligt misslyckande – det är en kollektiv trötthet.

Vill du läsa mer om hur långvarig mental och fysisk trötthet påverkar vårt självförtroende och vår förmåga att känna glädje, finns en bra sida som heter Verywell Mind som i många av deras artiklar sätter ord på det många av oss går igenom.

Vad skulle du säga till ett barn som var trött?

Det är en övning jag ofta gör när jag märker att jag är för hård mot mig själv.

Jag föreställer mig en liten version av mig själv – sex, sju år, håret rufsigt, lite sorg i ögonen – och så frågar jag: “Vad skulle jag säga till honom nu?”

Jag skulle inte säga: Skärp dig. Bita ihop. Gör lite till.
Jag skulle säga: Kom, sätt dig här. Du behöver inte göra något just nu. Jag ser att du är trött. Det är okej.

Och om jag kan säga det till honom – då kan jag börja säga det till mig själv.

Små sätt att vara snäll

Att vara snäll mot sig själv behöver inte vara stora förändringar. Det kan börja med enkla, ömsinta handlingar:

• Lägg dig ner på soffan utan att ta upp telefonen.
• Sätt på musik du älskade som tonåring och känn hur du andas ut.
• Avboka något du inte orkar – utan att be om ursäkt.
• Drick ett glas vatten långsamt, som om det var det viktigaste du gjorde idag.

Små handlingar. Stora effekter.
Inte för att du “förtjänar” det, utan för att du behöver det. För att du är människa.

Du är inte ensam

Om du just nu känner dig låg, tömd, avtrubbad – så vet det här:
Du är inte ensam. Och du är inte trasig.

Det kan vara högtider som skaver, för mycket ljus eller för lite. Det kan vara ett oväntat minne, en för lång period utan andrum.
Men det betyder inte att du gått sönder.
Det betyder bara att du levt. Att du känner. Att du behöver vila.

Och det är så mänskligt det bara kan bli.

Avslutande tanke

Vi behöver inte alltid analysera vår trötthet.
Ibland räcker det att stanna upp, lägga handen över hjärtat och viska:
“Jag ser dig. Det är okej. Du behöver inte kämpa just nu.”

Och kanske är det där, i den enkla vänligheten mot oss själva, som läkningen börjar.

Vi hörs snart igen.
/ Peter

Under många år trodde jag att styrka var något man visade.
Något som hördes, syntes, tog plats.
Jag trodde att man behövde slåss – mot omständigheter, mot andra, ibland till och med mot sig själv – för att vinna det man ville ha i livet.

Men jag har börjat tänka annorlunda.

Jag tror på en annan sorts styrka nu. En som inte kräver kamp. En som inte höjer rösten. En som inte vinner över någon annan – utan som vinner för dig själv.

Jag kallar den för mjuk styrka.

Mjuk betyder inte svag

Det finns en idé, ofta osagd men tydlig, att mjukhet är detsamma som svaghet. Att man måste vara hård för att bli tagen på allvar. Att den som viker sig är den som förlorar.

Men det är en missuppfattning.

Mjukhet är inte att ge upp.
Det är att välja kontakt framför kontroll.
Att stå stadigt utan att trycka undan.
Att våga känna – inte för att man vill gråta hela dagarna, utan för att känslor är information.

Mjuk styrka är att kunna se sig själv i spegeln och säga: Jag är inte alltid i balans, men jag är här. Och jag slutar inte försöka.

Att vinna utan att dominera

Vi lever i en kultur som ofta mäter framgång i dominans:
Vem vann debatten? Vem tjänar mest? Vem syns mest?
Men jag tror att verklig framgång ibland är att inte gå in i konflikten alls.

Jag har lärt mig att vissa fighter inte är värda att ta – inte för att man “ger upp”, utan för att man har förstått att ens inre frid är viktigare än att ha rätt.

Det betyder inte att man är passiv. Det betyder att man väljer sina strider.
Och det största modet ligger ofta i att inte gå i försvar, utan att lyssna. Andas. Säga: Jag hör dig. Jag håller fast vid mig själv ändå.

Mjuk styrka i praktiken

Det finns små, konkreta sätt att öva på mjuk styrka varje dag. Här är några jag själv använder:

• Lyssna färdigt innan du svarar. Låt andras ord få landa.
• Säg nej utan att förklara dig i detalj. Det är okej att dina gränser får finnas, utan att du måste motivera dem.
• Lägg handen på bröstet när du är stressad. Det är en fysisk gest som påminner kroppen om trygghet.
• Tillåt tystnad i samtal. Allt behöver inte fyllas med ord.

Vill du läsa mer om forskningen bakom självreglering, emotionell styrka och “quiet power”, finns en intressant artikel från Psychology Today som utforskar just hur den tystare, inåtvända styrkan ofta underskattas – men bär långt.

Det svåraste jag gjort

Jag tror inte det svåraste jag har gjort var att ta mig igenom utmaningar, avslut, omstarter.
Det svåraste har varit att inte reagera på gamla sätt.
Att inte rusa iväg. Att inte stänga av. Att inte slå ifrån mig.

Att stå kvar i känslan. Att säga till mig själv:
Du får vara här. Du får vara ledsen, trött, skör – och ändå hel.

Det är där min mjuka styrka bor. I mellanrummet mellan impulsen och handlingen. I viljan att välja nytt, även när det gamla skriker.

En stilla seger

Du kan vinna utan att någon annan förlorar.
Du kan vinna när du väljer tystnad istället för försvar.
När du väljer empati framför prestige.
När du står för något, men inte mot någon.

Det är segrar som sällan syns. Men de känns.
Och de bygger en annan sorts värld – en där vi får vara starka och mjuka, samtidigt.

Vi hörs snart igen.
/ Peter

Jag minns hur det började.
En bok i en bokhandel med orden ”vakna till ditt sanna jag” på framsidan.
Jag var i tjugoårsåldern, lite vilsen, ganska trött på att hela tiden känna att jag halkade efter i livet. Den där boken blev min inkörsport till det som skulle visa sig vara en livslång resa – personlig utveckling.

Men vad jag inte visste då, och som jag kanske hade behövt höra, är att personlig utveckling inte alltid ser ut som på bilderna. Det är inte bara vision boards, morgonrutiner och känslan av att ha “kommit någonvart”.

Ofta är det tvärtom.
Rörigt. Ensamt. Frustrerande.
Och helt, fullständigt, värt det.

Men jag önskar att någon hade sagt följande till mig:

1. Du kommer inte bli “klar”

När jag började med personlig utveckling tänkte jag att det fanns ett mål. Ett slags färdig version av mig själv där allting faller på plats – känslorna balanserade, rutinerna på plats, självkänslan stabil.

Så blev det inte.

Och så ska det inte heller bli.

Personlig utveckling är inte ett projekt du avslutar. Det är ett sätt att leva. En relation med dig själv som fördjupas och förändras. Det finns inget “sen blir det perfekt”. Bara ett “hur kan jag möta mig själv bättre idag?”

2. Det kan bli ensamt

När man börjar ifrågasätta gamla mönster och börjar lyssna inåt, förändras ofta relationer. Vissa blir starkare. Andra faller bort. Och det kan kännas skrämmande.

Jag förlorade vänner som inte kände igen sig i den jag höll på att bli. Och det gjorde ont.

Men jag hittade också nya sammanhang. Människor som mötte mig där jag var. Inte där jag varit.
Så var beredd på att det skakar om. Och lita på att det som faller bort, ofta gör plats för något sannare.

3. Du kommer att trilla tillbaka – och det är helt okej

Jag trodde att när jag “lärt mig” ett mönster, så skulle jag aldrig fastna där igen. Men så funkar det inte.
Det är som med gamla vägar i skogen – de finns kvar, även om du försöker gå en ny.

Ibland vaknar du och känner dig trygg och närvarande.
Ibland fastnar du i gamla reaktioner, snabba beslut, stress.

Men det betyder inte att du misslyckats. Det betyder att du är mänsklig.

4. Självkärlek är inte alltid mjuk och vacker

Ibland är självkärlek att lägga sig tidigt.
Ibland är det att ställa in en dejt.
Ibland är det att säga nej till en vän du älskar för att du inte orkar.
Och ibland är det att sitta ensam med din ångest och inte döma den.

Det är inte alltid rosenblad i badkaret.
Ofta är det bara en ärlighet du inte längre kan blunda för.

5. Du behöver inte ha alla svar

Det här är kanske det viktigaste jag har lärt mig:
Det är okej att inte veta.

Vi jagar svar. Diagnoser. Planer. Strategier. Men ibland är det viktigaste vi kan göra att stanna i frågan.
Att inte rusa vidare.
Att våga vara kvar i ett “jag vet inte” och låta livet visa sig i sin egen takt.

Om du vill läsa mer om vikten av att leva med osäkerhet som en del av personlig utveckling, rekommenderar jag den här artikeln från PsychCentral. Den sätter ord på något många av oss försöker undvika – men som ofta är nyckeln till verklig förändring.

Och till dig som just börjat

Det kommer att kännas förvirrande ibland. Du kommer att undra om du bara “inbillar dig”. Du kommer att ifrågasätta din riktning.
Det hör till.

Men varje gång du lyssnar på dig själv, även när det är obekvämt – så växer du.
Varje gång du pausar istället för att prestera – så återvänder du till dig själv.

Och det är i de där små ögonblicken, de som ingen annan ser, som det verkliga skiftet händer.

Det är där utvecklingen bor.

Vi hörs snart igen.
/ Peter

---

Det finns något djupt meditativt i att diska långsamt.
Nej, det är inte särskilt glamoröst. Det är inte det man skryter om på sociala medier. Men för mig har det blivit en av de mest oväntade och helande vanorna i mitt vardagsliv.

Att stå vid diskhon, känna det varma vattnet, höra porslinet klinga mjukt, se bubblorna dansa på ytan – det är som att världen smalnar av och blir just det som pågår.
Inget mer.
Inget mindre.

Och mitt i det lilla, händer det något stort.

Vardagen som port till stillhet

Vi har en tendens att tänka att stillhet måste sökas någon annanstans. På en yogamatta. I en stuga i skogen. Under ett retreat.

Men vad händer om vi bjuder in stillheten till det mest vardagliga?
Vad händer om disken, dammsugningen, bäddningen, blir en ritual istället för ett “måste”?

För mig började det när jag var mitt i en utmattning. Allt kändes överväldigande. Jag orkade inte meditera. Inte yoga. Inte “utvecklas”. Men jag behövde något som förankrade mig.

Så jag började diska. Långsamt. Med två händer.
Och så småningom märkte jag: när jag diskade, tänkte jag inte.
Jag var där.

Disken som spegel

Det låter kanske överdrivet, men disken har lärt mig mycket om mig själv.

De dagar jag rusar igenom den, tänker jag ofta på vad jag försöker springa ifrån.
De dagar jag diskar med motstånd, inser jag hur mycket irritation jag bär på.
Och de dagar jag diskar med närvaro… de är ofta mina bästa dagar.

Det är som att disken speglar mitt inre tillstånd.
Och istället för att försöka ändra det – låter jag det bara vara.
Jag fortsätter diska.
Och det räcker.

Vill du läsa mer om hur medveten närvaro i vardagssysslor kan minska stress och öka livskvalitet, finns det en fin artikel från Greater Good Magazine som går igenom just detta – hur “tråkiga” sysslor kan bli till små öar av mindfulness.

Det lilla som förändrar

Vi letar ofta efter livsomvälvande metoder. Något som ska förändra allt. Men vad händer om förändringen inte börjar med stora beslut – utan med ett långsamt drag med diskborsten?

Jag tror det är där vi ofta missar något viktigt.
Att det inte handlar om att ta sig bort från vardagen för att hitta mening, utan att hitta mening i vardagen.

Att en tallrik kan vara helande.
Att ett glas kan bli ett bönesvar.
Att bubblorna i diskhon kan påminna dig om att du lever, att du är här, att du har två händer som orkar tvätta rent.

En övning att prova

Nästa gång du diskar – gör det långsamt.
Låt det ta tid.
Känn temperaturen på vattnet.
Lyssna på ljuden.
Titta på hur skummet bildas och försvinner.

Om tankarna börjar jäkta iväg – låt dem. Men fortsätt diska.
Till slut kommer du att märka: du har varit tyst. Du har varit där. Du har andats.

Och det är en meditation, även om ingen kallar det så.

Avslutande tankar

Vi behöver inte alltid nya metoder. Ibland räcker det att se det gamla med nya ögon.

Jag trodde inte att disken kunde ge mig något.
Men den har gett mig andrum, rytm, och en sorts tyst frid som jag bär med mig resten av dagen.

Så nästa gång du står där med händerna i blöt – stanna upp.
Det kanske är precis där, bland tallrikar och skum, som du hittar hem till dig själv.

Vi ses snart igen.
/ Peter

Jag ska vara ärlig: första gången jag hörde talas om reiki fnissade jag lite inombords. Det lät flummigt. Vagt. Nästan som något från en gammal självhjälpsbok som glömts kvar i en vindskupa från 90-talet.

Men livet har en märklig förmåga att leda oss till precis det vi behöver, ofta när vi minst anar det.

För mig var det efter en lång period av utmattning, inre trassel och en känsla av att vara avstängd från mig själv. Jag hade prövat det mesta: terapi, meditation, vila, promenader. Allt hjälpte, men något saknades. Det var som att kroppen visste något som huvudet inte kunde förstå.

Det var då reiki dök upp. Inte som en lösning, utan som ett erbjudande. En bekant som utbildade sig inom det frågade om jag ville testa.

Jag sa ja – mest för att vara snäll. Men något hände.

Vad är reiki, egentligen?

Reiki är en japansk behandlingsmetod där man arbetar med kroppens energisystem. Det handlar om att överföra livsenergi genom handpåläggning eller på distans, för att stimulera kroppens egen förmåga att läka, balansera och släppa spänningar.

Det låter kanske abstrakt – och det är det också.
Men det betyder inte att det inte fungerar.

Det handlar inte om magi. Det handlar om närvaro. Om kontakt. Om ett slags språk bortom orden.

Reiki är inte något man “tror på” i klassisk mening. Det är något man känner. Och just det – att få känna sig hållen, om så bara av två varma händer och ett lugnt andetag – kan vara ovärderligt.

Om du vill läsa mer om den vetenskapliga bakgrunden till reiki och dess användning i modern vård, rekommenderar jag den här artikeln från Cleveland Clinic. Den ger ett balanserat perspektiv, särskilt för dig som är nyfiken men skeptisk.

När något mjuknade

Under min första session låg jag stilla på en massagebänk i ett rum med tända ljus. Behandlaren lade varsamt sina händer över mitt bröst, mitt huvud, mina ben. Ibland rörde hon inte ens vid mig. Men jag kände något.

Inte en kraft. Inga blixtar eller visioner.
Men värme. Och en plötslig, oväntad känsla av trygghet.

Det var som om kroppen, efter att ha varit i kamp så länge, äntligen fick släppa taget. Och när den gjorde det, kom tårarna. Inte av sorg. Utan av lättnad.

Efteråt var jag trött. Men klar.
Som efter en riktigt god sömn, eller ett samtal där man fått vara helt sig själv.

Reiki som vardagspraktik

Idag är reiki en del av mitt liv. Inte varje dag, inte alltid i fulla sessioner, men som en påminnelse:
Att kroppen vet.
Att stillheten bär svar.
Att läkning inte alltid är logisk – men ändå verklig.

Jag använder det som stöd när jag känner mig ur balans, när jag är sjuk, eller bara när jag behöver landa. Ibland behandlar jag andra. Men oftast är det bara jag, mina händer, och min andning.

Det är inget märkvärdigt. Men det är helande.

Du behöver inte förstå allt

Jag vet att många har svårt för det som inte kan bevisas i grafer och tabeller. Det förstår jag. Jag har själv varit där. Men vi är inte bara intellekt. Vi är känsla, energi, närvaro, kropp.

Reiki är ett sätt att lyssna in det som pågår där.
Ett sätt att bli vän med sig själv, utan krav.

Och ibland tror jag det är just det vi behöver. Inte fler metoder. Inte fler svar. Utan en stunds vila i det som bara är.

Avslutningsvis

Jag trodde inte på reiki. Men reiki trodde på mig.
Eller snarare: min kropp visste innan jag själv gjorde det, att jag behövde någonting mjukare. Någonting stilla. Någonting varsamt.

Och i det mötet – mellan energi och verklighet – hittade jag tillbaka till något jag glömt:
Mig själv.

Vi ses i nästa inlägg.
/ Peter

Det finns morgnar då jag vaknar med en känsla av att något redan är på väg att rinna över. Innan mejlen öppnats, innan telefonen plingar, innan jag ens hunnit kliva ur sängen. Kanske är det oron som sovit bredvid mig. Eller så är det bara livet som lagt sig tungt, sådär som det ibland gör.

Men sen kommer kaffet.

Och jag vet – det låter banalt.
Men det finns något i just det första kaffet. Inte bara smaken, utan rytmen kring det. Doften som börjar sprida sig i köket, ljudet från bryggaren, händerna runt koppen. Det är ett ögonblick där jag får vara ifred. Ett ögonblick som är mitt.

Och det är där – i det lilla, i det upprepade – som något i mig lugnas.

Morgonritualer som förankrar

Jag har inte alltid varit morgonmänniska. Tvärtom. Under många år var mina morgnar en jakt på tid – snooze, snabba duschar, kallt kaffe, stress. Jag såg dem som ett hinder, något att ta sig igenom på väg till något annat.

Men när jag började arbeta mer med meditation och självreflektion förändrades det. Jag insåg att det vi gör den första timmen efter att vi vaknat, ofta sätter tonen för hela dagen. Och att jag faktiskt kunde påverka den känslan.

Så jag började skapa små ritualer. Inte för att bli mer effektiv. Utan för att bli mer närvarande.

Min morgon – enkel men helig

Många frågar hur en “perfekt morgonrutin” ser ut, men jag tror inte det finns en sådan. Jag tror snarare på din egen. Och min ser ofta ut så här:

1. Jag vaknar utan alarm (när jag kan). Det är stillsamt, nästan högtidligt.
2. Jag tänder ett ljus, även på sommaren. Det gör något med stämningen.
3. Jag sätter på kaffet – långsamt, med samma rörelser varje gång.
4. Jag skriver några rader i en anteckningsbok. Inte alltid något klokt. Ibland bara “Jag är trött. Men jag är här.”
5. Jag sitter. Inte med telefonen. Bara med kaffet och mig själv. Kanske i tystnad. Kanske med låg musik.

Det låter enkelt – och det är det. Men det är just enkelheten som gör det bärande.

Vill du läsa mer om hur små morgonvanor påverkar vår psykiska hälsa, rekommenderar jag den här artikeln från Psychology Today. Den ger både forskning och konkreta tips för att skapa en mer medveten start på dagen.

Det handlar inte om kaffe

Egentligen handlar det inte om kaffet alls.
Det handlar om att skapa utrymme. Om att välja en stund där du inte är till för någon annan. En stund där inget ska levereras, bevisas, förklaras.

I en värld som vill att vi ska rusa från start är det ett slags mildt motstånd att börja långsamt. Att säga: “Innan världen får min energi, får jag den själv.”

Det är ett sätt att visa sig själv respekt.

Att återvända till sig själv varje morgon

Vi förändras varje dag. Vi vaknar aldrig exakt som vi var dagen innan. Och det är därför morgonen är så viktig – det är vår chans att återknyta kontakten med oss själva. Känna in: Hur mår jag idag, egentligen?

De dagarna då jag hoppar över min ritual märker jag skillnaden. Jag blir mer reaktiv. Mer spretig. Mer i andras rytm än i min egen. Men när jag börjar med den där enkla stunden – kaffet, ljuset, stillheten – så är det som att jag kommer hem innan jag ens lämnat huset.

Och det räcker.

En liten inbjudan

Du behöver inte en timme. Du behöver inte yoga, matchalatte eller kristallväggar.
Det enda du behöver är ett ögonblick som är ditt.

Kanske är det en kopp kaffe i tystnad.
Kanske är det att sitta vid fönstret och titta ut.
Kanske är det tre djupa andetag innan du tar upp telefonen.

Vad det än är – gör det till ditt.
Och se vad som händer om du gör det varje morgon i en vecka.
Bara som ett test. En inbjudan till närvaro.

Vi ses snart igen.
Och tills dess – ta hand om din morgon, så tar den hand om dig.

/ Peter

Det finns dagar då kroppen känns som bly. När ögonlocken är tunga redan vid frukost och hjärnan surrar som ett gammalt kylskåp. Dagar då man scrollar lite för länge, svarar lite för kort, glömmer varför man gick in i ett rum.

Jag har haft många sådana dagar.

Och det märkliga är – de kommer ofta just när jag borde må “som bäst”. När allt rullar. När kalendern är full av roliga saker. När inget egentligen är fel. Men kroppen viskar något annat. Och om jag inte lyssnar, börjar den snart skrika.

Trött men tacksam. Det är så jag ofta känner mig.
Och jag tror att det går att vara båda.

Världen går inte långsamt längre

Vi lever i en tid där vila nästan blivit ett motstånd.
Allt är uppkopplat, alltid tillgängligt, alltid på. Och vi är mitt i det – med notiser, intryck, förväntningar. Till slut tappar vi förmågan att känna efter.

Det blir nästan som en drog – att vara upptagen. Att ha mycket att göra blir en identitet. Och så fort vi sätter oss ner med en kopp te och ingen plan, smyger rastlösheten fram som en oinbjuden gäst.

Men vila är inte lathet. Det är inte att ge upp.
Det är att ge kroppen och sinnet vad de behöver för att kunna fortsätta.
Precis som att vi andas ut efter att ha andats in, behöver vi vila efter att ha givit.

Hur jag började hitta tillbaka till vilan

Jag hade länge svårt att vila. Inte fysiskt – jag kunde ligga på soffan. Men inombords var jag i full gång. Tänkte, oroade mig, planerade. Det var inte förrän jag började öva på att vila medvetet som något förändrades.

Det började med små saker:

• Stänga av alla skärmar en timme innan jag la mig.
• Läsa något långsamt – inte för att lära mig, utan bara för känslans skull.
• Gå utan mål. En promenad där jag inte skulle “hinna med” något.

Jag märkte att något mjuknade inom mig. Jag blev inte mindre trött, men jag blev snällare mot min trötthet.

Om du vill läsa mer om varför vila inte är en lyx utan en biologisk nödvändighet, rekommenderar jag den här artikeln från Harvard Health Publishing. Den påminner oss om hur vila påverkar både vår mentala hälsa och vår fysiska återhämtning.

Tacksamheten som förändrade allt

Något jag började göra när jag var som mest utmattad var att skriva ner tre saker varje kväll som jag var tacksam för.
Inte stora saker. Inte livsomvälvande.

En kopp kaffe i tystnad.
Ett sms från min syster.
Doften av regn genom det öppna fönstret.

Det låter kanske enkelt, men det förändrade mitt fokus.
Istället för att hela tiden tänka “Jag borde göra mer”, började jag tänka “Tänk att det här redan finns.”

Och det gjorde mig inte mindre trött – men det gjorde min trötthet mer hanterbar.
Mjukare. Nästan vacker, vissa kvällar.

Vila som motstånd

Jag ser vila som en form av stilla uppror.
Mot kraven, farten, pressen att alltid vara “på gång”.
Att våga vara långsam i en snabb värld är ett slags mod.
Att säga “nej tack” till det som tömmer dig, och “ja tack” till det som fyller dig – det är en seger.

Det är det Victory Canteen handlar om.
Inte segrar som mäts i prestation, utan i stillhet. I att välja med omsorg.
I att våga vila, även när ingen annan gör det.

Till dig som känner igen dig

Om du läser det här och känner igen dig – om du är trött, utmattad, eller bara lite trög i tanken just nu – så vill jag säga:

Du är inte ensam.
Du behöver inte orka allt.
Du får vara både trött och tacksam.

Kanske är det i just den kombinationen som livet blir verkligt.
Och kanske, om vi vilar tillsammans, börjar något nytt växa där vi är som allra mjukast.

Vi ses i nästa inlägg.
/ Peter

Det finns ett slags mellanrum som vi sällan pratar om. Det är inte ett rum man går in i fysiskt, utan något man upplever inuti – tystnaden som uppstår precis mellan inandningen och utandningen.
Det där lilla ögonblicket då inget händer, men allt finns.

Jag stötte på det första gången under en meditationsövning för många år sen. Det var en helt vanlig måndag. Jag hade bokat en drop-in-stund hos en meditationslärare jag knappt kände till, mest för att jag var för trött för att göra något annat.

Vi satt i en ring. Tysta. Inget märkvärdigt. Inga stora insikter. Men så sa hon:
“Lägg märke till pausen mellan in- och utandning. Där bor du.”

Jag minns att det sköljde över mig som en varm viskning.
Där bor du.

Tystnaden vi flyr ifrån

De flesta av oss är inte vana vid tystnad. Vi fyller våra dagar med ljud – samtal, musik, scrollande, tankar. Ibland för att vi är rädda för vad vi ska höra om vi stänger av. Och det förstår jag.
Jag var likadan.

För mig var tystnaden länge hotfull. När allt blev stilla kom rastlösheten, oron, de där gamla tankarna jag lagt locket på. Jag kunde känna pulsen stiga bara av att sitta tyst. Det var som om kroppen inte visste vad den skulle göra utan stimulans.

Men med tiden, och mycket övning, började jag upptäcka något annat.

Tystnaden var inte tom. Den var full.
Full av möjlighet. Full av sanning. Full av mig.

Ett annat sätt att lyssna

När man börjar vistas i de där små pauserna, märker man att det går att lyssna på ett annat sätt. Inte med öronen, utan med närvaron. Med kroppen.

Jag märkte hur jag började uppfatta nyanser i mig själv – små rörelser, impulser, längtor. Inte som starka rop, utan som viskningar. Det var som att jag återfick kontakten med något jag glömt bort, något som alltid funnits där men drunknat i vardagens brus.

Jag tror att många av oss går omkring med ett konstant brus inom oss. Inte för att vi vill, utan för att vi aldrig fått lära oss att det finns något bortom det.

Om du är nyfiken på hur andningen påverkar hjärnan, kroppen och vår emotionella hälsa, rekommenderar jag den här översikten från Greater Good Science Center vid UC Berkeley. Den är vetenskapligt grundad men lätt att ta till sig.

Jag mötte mig själv

I en av de längre meditationerna jag gjorde under en tyst retreat i Dalarna hände något jag aldrig kommer att glömma. Jag satt där, mitt i skogen, med bara mitt eget andetag som sällskap. Det var kallt, tyst, lugnt.

Och så, i pausen mellan två andetag, kände jag plötsligt något jag inte kände igen:
Jag kände mig hemma.
Inte i huset jag bodde i. Inte i rollen jag hade. Utan i mig själv.

Det var som att jag kom hem efter en lång resa, och någon stod där och sa:
“Du har alltid varit här. Jag har bara väntat på att du skulle lyssna.”

Det är svårt att sätta ord på det, men det förändrade något i mig. Jag blev mer varsam efter det. Mer stilla. Inte alltid utåt, men inuti.

Hur du hittar till mellanrummet

Du behöver inte åka på retreat för att hitta de där små stilla stunderna. De finns överallt, om du vet vad du letar efter.

Här är ett enkelt sätt att börja:

1. Sätt dig ner, gärna i tystnad, men det funkar även på bussen eller i parken.
2. Andas in långsamt. Följ hela vägen in.
3. När andetaget är klart – pausa. Lägg märke till det lilla rummet mellan andetag.
4. Andas ut. Gör det långsamt. Och känn igen pausen som följer där också.

Du behöver inte förändras, förbättras eller förstå något. Det räcker med att du märker att du är där.

En sista tanke

Vi letar ofta efter svar utanför oss. I böcker, i poddar, i andra människor. Och visst, vi kan lära oss mycket så.
Men ibland finns det vi söker redan i oss. I pauserna vi försöker undvika. I tystnaden mellan två andetag.

Det är där jag hittade hem till mig själv.
Kanske hittar du något där också.

Vi hörs snart igen.
/ Peter

Det tog mig flera år att förstå det här: styrka är inte alltid det vi tror. Den ser sällan ut som de där polerade versionerna vi matas med – den hårda, obevekliga, superproduktiva. Den som aldrig tvekar, aldrig viker ner sig, aldrig pausar.

Jag trodde länge att det var den sortens styrka jag behövde odla. Att jag skulle orka lite till, prestera lite mer, känna lite mindre. Men det gick förstås inte i längden. Och när jag till slut inte orkade längre, när kroppen började viska – sedan skrika – att det var nog, då tvingades jag se på styrka med nya ögon.

En annan sorts styrka

Styrka, har jag lärt mig, kan vara att våga säga “jag behöver hjälp”.
Det kan vara att tillåta sig att vila. Att stänga av telefonen. Att dra sig undan utan att be om ursäkt.

Det kan vara att vakna en söndag med känslan av att hela världen ligger för tungt över bröstet – och ändå kliva upp, dra på sig mjukisbyxorna och gå en långsam promenad runt kvarteret.

Det är inte storslaget. Inte dramatiskt. Men det är styrka.
Den sortens styrka som inte behöver synas för att vara verklig.

Jag tror att vi behöver prata mer om den. Om den tysta, inre styrkan. Den som växer långsamt. Den som kommer när vi tillåter oss att bara vara.

Andetaget som räddar

Jag minns en period då jag kände mig överväldigad nästan varje dag. Allt kändes för mycket: jobbet, ansvaret, tankarna. Jag försökte andas, men det kändes som om luften inte nådde ner i lungorna. Det var som om något höll fast mig precis under ytan.

En vän till mig, som jobbar med traumamedveten närvaro, sa:
“Släpp taget om tanken att du måste ha kontroll. Börja med att andas.”

Jag vet att det låter banalt. Men det förändrade faktiskt något. Jag började varje morgon med ett enda medvetet andetag. Ett som jag följde hela vägen in, och hela vägen ut.
Inte för att bli bättre, inte för att prestera, utan för att överleva. Och där någonstans började något långsamt vända.

Om du vill läsa mer om hur andetaget påverkar nervsystemet, rekommenderar jag den här artikeln från Mindful.org. Den går igenom varför andningen är en så grundläggande men ofta underskattad nyckel till välmående.

Du får släppa taget

Det kanske låter motsägelsefullt, men ibland är det starkaste vi kan göra att ge upp. Inte livet. Inte hoppet. Men kontrollen. Kraven. Farten.

Jag har själv brottats mycket med den rösten inom mig som säger att jag borde vara mer. Göra mer. Orka mer. Men det är en röst som ofta inte kommer från mig – den är inlärd. Från samhället, från prestation, från gamla mönster.

Att släppa taget om den rösten är inget man gör över en natt. Men det börjar med att man lyssnar. Och kanske, för första gången på länge, säger:
“Jag hör dig. Men jag väljer att inte lyda.”

Vad händer om vi vilar?

Det är en fråga jag ofta ställer mig själv: Vad händer om jag inte gör någonting just nu? Vad händer om jag stannar upp istället för att rusa vidare?

Svaret är inte alltid lätt. I början kan det kännas obekvämt. Rastlöst. Till och med skrämmande. Men efter ett tag händer något. Stillheten blir mindre hotande. Tystnaden mindre tom. Och så plötsligt upptäcker man att det finns ett liv där också – i mellanrummen. I det som inte är planerat, presterat eller perfekt.

Kanske är det där vår verkliga styrka bor.

Avslutande tanke

Om du känner dig trött just nu, eller bara lite sliten inifrån, så vill jag säga det här till dig:

Du behöver inte vara stark hela tiden. Du får vara svag, trött, vilsen.
Du får andas, vila, känna efter.
Och kanske, bara kanske, är det precis där som något nytt får börja växa.

Vi ses i nästa inlägg.
Och tills dess – glöm inte att andas.

/Peter